3 dagar kvar tills skolan slutar. Vet inte hur jag bör känna mig: ledsen, otålig, rädd, glad?

Det är en konstig känsla som inte går att beskriva, en känsla som man bara känner djup inuti, men som är för lång ner i det djupa så det är omöjligt att se den tydligt.

Jag hann ju bara vara på den här skolan under ett o ett halvt år, och det var absolut inte lätt, det var ju inte så att de välkomnade mig med öppna armar, de kände ju varandra trots allt sedan de var väldigt små. Men månaderna gick o jag började känna mig mer o mer en av gruppen

Jag lärde känna underbara människor, jag älskar några mer än andra, men jag älskar var o en av dem, just som de är.

Jag kanske borde vara vann när det gäller att säga adjö o lämna saker o vänner bakom mig, jag har ju alltid gjort det, men det e inte så lätt som att bara säga ”okej, nu drar jag o inget o ingen spelar någon roll”, nej så e det inte. Med åren har jag lärt mig att lägga rötter var jag än är, så att jag har någon anledning att komma tillbaka.

Ja nu lämnar jag etapp bakom mig, o när jag vänder mig om, kommer jag att se och känna såå mycket, så många fina minnen, underbara människor som kanske följer med mig till den nya etappen jag börjar nu, många som inte kommer att följa med mig som jag kanske aldrig mer kommer att se men jag känner inte sorg, för att de var en del av mig o de kommer alltid att vara det.

Nu förbereder jag mig för den nya etappen som kommer, en helt ni liv startar för mig, vet inte vad det kommer att dra med sig, men det blir säkert bra, allt är så osäkert men det är ju det som e det roliga med livet eller hur?

Carpe Diem säger jag bara, men det betyder inte att man inte ska tänka på följderna, för att leva nuet behöver man vara ansvarfull, man ska tänka på andra!

“I left the ending ambiguous, because that is the way life is.”

Bernardo Bertolucci

Reborn