Mitt liv skiljer sig inte mycket från din, liksom du, föddes jag av en mamma med lite hjälp från en far, utan att kunna förneka vad naturen gav mig. År efter år växte jag tills jag blev vad mina föräldrar, skolan och vännerna formade, liksom de där praliner, där det enda som spelar roll är att formen de har lämpar sig för alla oavsett hur goda de är.

Jag vill inte skylla på världen, inte heller på dig, för beslutet som jag tog, jag ska försöka att inte vara lika som alla och för första gången i mitt liv kommer jag att vara ansvarig för mina handlingar ,eftersom det är för sent att ångra sig nu och gråta som en liten flicka i din famn och säga att världen inte förstår mig.

Jag kan inte säga exakt när jag började må så här, jag tror det var den dagen då jag insåg att jag inte var den personen som jag hade levt med varje dag i mitt liv, den som steg upp varje morgon med den enda önskan att duscha för att så hade mamma lärt mig, utan hon som lät vattnet rinna över huden för att ta bort de lager som jag visade världen.

Gradvis började vännerna lämna mig ensam, eller var det jag som gjorde det? Sanningen är att jag bryr mig inte. Jag slutade gå ut på fredagskvällarna, jag bröt rutinen att gå på bio på tisdagarna, jag ändrade min iver över att se hur solen kunde ta bort slöjan som täckte mitt leende på morgonen, jag ägnade mig bara att se eldflugorna som aldrig lyckades belysa det eviga mörkret i mitt rum.

Nu när jag tänker på det, sen jag låste in mig i detta rum har jag bara hört en gång en tock tock i min dörr och en ring ring i telefonen. Jag fick aldrig reda på vem som hade förlorat sin tid genom att komma till mig, kanske var det du, samma person som ringde mig för att säga att mamma hade dött av en överdos av de kända ”Mothers Little Helpers”, inte ens mödrarna kan bära börden av ett hus, vara den fogliga kvinnan med de ständiga varma leendena.

Du kanske tror att det var döden av min mor, det stora avståndet från mina vänner, eller min ensamhet som fick mig att agera som jag gjorde, men sanningen är att jag aldrig kände förlusten av människorna som av hävd borde ha älskat. Jag bara insåg att jag var en förlorad själ som simmade in a ”fishbowl” under alla dessa år, men jag är inte ensam om det, du behöver bara titta på dig en sekund. Vad har du blivit?

Jag vet att du gråter just nu, därför ber jag dig torka dina tårar med dina tummar som du brukade göra med mig. Jag gråter också, därför vill jag att du fångar i ditt akvarium mina tårar som forsar ut i havet för att sedan förloras i en oändlighet liksom allt annat i mitt liv.

Men tyck inte synd om mig, det skulle inte vara rättvis att du känner sorg efter att jag har upplevt glädjen av att känna mitt blod rinna ut genom öppningen av mitt skinn liksom lava som kommer från djupet av jordskorpan och som sedan sakta glider på marken.

Man skulle kunna säga att detta är min slut, eller att jag helt enkelt skiftat från en fängslad fisk till något gudomligt.
Vi ses när du lyckas göra detsamma.

Författare: Rocio "Rockio"